En klunk till, en dag till

Helgens perverterade aktiviteter, en form av förtappad nidbild av den antika baccanalens festiviteter, bleknar så sakta när den nya veckans första dag gäspar och förvandlas till natt. Fylleropen ekar inte längre mellan trapphusets stenväggar, bara ett tränat öra kan fortfarande ana dess ångestladdade kraft. Endast de tomma aluminiumburkarna är stumma vittnen över vad som ägt rum och bananflugorna festar nu på de sista dropparna av malt och humlebrygd.
Alla de vänner som gästat mitt liv under helgens gång har sedan länge lämnat mig ensam kvar. En doft av regurtiation letar sig makligt fram genom hallen och vittnar tyst om att någon lämnat ett spår och påminner mig sakta om att mina enda kompanjon nu är ångesten och självföraktet.
Han tittar ner på sin högra hand och funderar en stund över livet och döden och det som en gång var. Att han valt att viga sitt liv till spriten, drogerna och galenskapen i stället för att förslösa det på familj, hund, framtiden eller kanske Gud. Vilken väg är egentligen den rätta och varför måste man välja?
Tankarna kommer oinbjudna upp och det blir svårt att inte tänka på den slutgiltiga lösningen på alla värdsliga problem. Att våga ta steget ut i evigheten, att våga sluta vara. Att gå emot strömmen och sluta leva trots att det är vad som förväntas av oss alla.
Men innan tanke hinner förvandlas till handling så ringer någonstans en sinnesförvridande mobilsignal och mycket snart så har aluminiumburkarna, som genom ett kristet mirakel eller grisen i Valhall, återuppstått från det döda och spiralen har börjat på nytt. Bara några klunkar till och världen försvinner, bara några klunkar till och dimman sväljer verklighetens bistra vy, bara några klunkar till för att orka en dag till.